
Jag läste en av mina favoritbloggar,
Underbara Clara, och blev inspirerad av hennes inlägg om hennes egensinniga hund
Sixten.
Eftersom även jag har en något egensinnig hund, tänkte jag skriva några ord om just henne.
Min syster brukar säga att hon nog är den enda hunden som kräver en huvudkudde. Hon är inte riktigt nöjd med sin sovplats om hon inte får ligga uppe i någon möbel med en egen kudde. Ibland fungerar random familjemedlemmar som huvudkuddar, det uppskattar vi mycket.
När vi har gäster och soffan är fullsatt brukar hon ställa sig och stirra ut de som sitter där hon vill ligga, kanske lägga sitt huvud lite på soffan för att visa vilken plats hon vill ha. Vi har så snälla vänner så oftast får hon som hon vill. Får hon inte det så passar hon på att ta en plats när någon går på toaletten.
När hon tröttnar på gästerna går hon ut i hallen och skäller lite, då tycker hon att vi ska gå och lägga oss. Klockan kan hon nämligen väldigt väl, så det gäller att ha en så oregelbunden tillvaro som möjligt för annars lär hon sig direkt när vi ska göra vad.
Hon tycker inte om att blöta eller skita ner sina tassar. Detta tar sig uttryck i att hon vägrar gå i vattenpölar och helst inte går i blött gräs, om jag genar över en gräsmatta kan hon mycket väl ta en omväg på stigen som går runt gräset. När vi är ute i skogen skulle hon inte drömma om att lämna stigarna, om man går på en smal stig så kan hon gå bakom en och försöka tränga sig förbi gång på gång utan att nudda gräs.

Sötaste söta lilla Smilla när hon har det som bäst, i ett hav av kuddar.